Att sakna empati

Det här inlägget riktar sig inte mot NPF, utan är något som jag själv lever med och som jag har levt med i hela mitt liv – jag saknar empati. Att jag saknar empati betyder inte att jag inte bryr mig om mina medmänniskor, utan är något som jag inte kan sätta mig in i.

Ända sen barnsben har jag haft väldigt svårt att förstå hur andra människor känner. Jag vet inte om det beror på att jag som barn var tvungen att koppla bort mycket av mina känslor på grund av en destruktiv uppväxtmiljö, men det enda jag kan göra nu är att försöka, men det är svårt. Jag fått lära mig och utbilda mig i hur jag ska hantera situationer när andra människor i min omgivning genomgår lätta och svåra stunder i sina liv. Jag har lärt mig hur jag ska tala och framföra empati, men det är ingenting jag kan känna direkt i kroppen.

Ett exempel kan vara när någon genomgår sorg på grund av en bortgången anhörig. Jag kan verkligen inte sätta mig in i hur den personen känner, och framförallt inte om det inte är en gemensam anhörig. Jag får hela tiden försöka utveckla mitt stöd, försöka lyssna och finnas tillhands. Jag bryr mig, men jag kan inte koppla.

Jag kan däremot känna empati för mig själv. Jag känner alla känslor som många andra, svåra som bra stunder. Allt handlar om att jag som sagt inte kan koppla personen i frågas känslor till mina egna. Detta kan jag dock känna är skönt, för att jag inte lägger så mycket tyngd på mina egna axlar. Men samtidigt hade det varit skönt att kunna känna medlidande för andra människor.

Jag kan däremot uppleva att jag kan ta mig an andra personers känslor på ett annat sätt – att vara ett stöd. Jag tror att jag kan ta till mig mer situationer och samtal av flera personer, utan att påverkas speciellt negativt (bortsett från min ADHD och min brist på koncentration, men jag försöker verkligen att hålla fokus).

Min brist på empati kan jag känna gynnar sig i mitt arbete med människor, för att jag lätt kan släppa händelser när jag går hem från mitt arbete. Och med tanke på att jag har fått/får träna och utbilda mig i att föra dialoger vid olika situationer, så kan jag fortfarande hantera dessa när jag väl behöver ta mig an dessa med andra människor.

Att sakna empati betyder inte att jag är en elak person. Att sakna empati betyder inte att jag är sjuk. Att sakna empati betyder inte att jag inte bryr mig. Att sakna empati betyder inte att jag inte vill andra människor väl. Jag är en person som bryr mig väldigt mycket om människor och vill att alla ska må bra. Det är bara synd att jag själv inte kan känna känslorna som andra känner.

När jag delar en gemensam situation med en annan person har jag lättare att förstå den andra personens känslor. Delad glädje är dubble glädje. Delad sorg är dubbel sorg.

ADHD är ingen superkraft.

Många gånger får jag höra eller läsa att folk påstår att ADHD är en superkraft. Jag skulle vilja säga att det är motsatsen. ADHD’n för mig har varit ett redskap för att grotta in mig i mina specialintressen, vilket resulterar i att jag kan lära mig saker på en hög nivå väldigt snabbt om ämnet/aktiviteten intresserar mig, till exempel musik, skapande och digitala verktyg. På samma sätt så har jag oerhört svårt att lära mig saker som inte intresserar mig, till exempel matematik och fysik.

Jag anser att påstå att ”ADHD är en superkraft” förminskar människor som faktiskt besitter problematik i sin diagnos. Vi är många som lever med konstant ångest, depression, missbruk (av olika slag) eller lever ett destruktivt liv på olika sätt och vis. Vi är många som har fått kämpa oss igenom alla motgångar, blivit oförstådda av samhället, inte blivit trodda på, och faktisk blivit vända ryggen av samhället och instanser som har gett upp. Samtidigt är vi många som klarat oss bra i vårt psykiska välbefinnande. Kanske inte behövt lika mycket hjälp från samhället och vår omgivning.


Vill förtydliga att jag tycker att påståendet ”ADHD är en superkraft” gäller i generella sammanhang. Till exempel hur lärare, läkare, media eller neurotypiska personer påstår detta, utan att egentligen ens tänka efter vad dom orden kan betyda för en person som besitter diagnosen. Om du själv besitter en ADHD diagnos och upplever att den är en superkraft för dig – toppen! Men det är viktigt att inte generalisera det, enligt mig.

”Det märks inte att du har en neuropsykriatisk funktionsnedsättning”.

Omvärlden behöver se en person med NPF på individnivå. Både ADHD och autism är spektrum, vilket kortfattat betyder att alla är oerhört olika, precis som neurotypiska personer är olika varandra. Det som funkar för dig, kan vara långt ifrån fungerande för mig. Det som syns på ytan, är inte alltid det som syns under. NPF syns inte på utsidan, men för oss som lever med det finns det så mycket mer som samhället behöver ta hänsyn till. Ta bilden på isberget som exempel.

Alla som lever med NPF fungerar på olika sätt. Alla metoder, scheman, mediciner, terapier och hjälpmedel som finns fungerar olika för alla. Det finns ingen ”mall” som passar för alla. Därför kan det ibland ta lång tid att hitta den rätta hjälpen för en själv. Ta inte någon för givet, det är mitt största tips.

Tankar innan medicinering…

Idag ska jag till min behandlare på psykiatrin för medicininsättning. Jag har inte medicinerats för min ADHD på ungefär sju år eller varit inom psykiatrin sedan dess, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös eller lite orolig. Däremot är jag förväntansfull för att se vad medicineringen ger för effekt i mitt röriga hjärnkontor. Förhoppningsvis kan jag få lite sinnesro i hjärnan så fort vi hittat rätt dos och kombo – och som jag längtar!

Jag har varit hjärntrött så länge, så det går inte att beskriva det med ord. Jag håller bara tummarna på att jag slipper tråkiga biverkningar. Oftast går det ju över efter en period, men tålamodet hos mig är inte riktigt det bästa.

Jag ska jag även ta upp en del andra saker med min behandlare som är ett problem för mig. Jag kommer inte att prata om det så mycket ännu här på bloggen då jag inte vet hur processen kommer att se ut, men jag kommer att berätta det inom snar framtid.

Håll nu tummarna för mig är ni gulliga!