Nuläget

Som ni kanske märker så har bloggen varit lite inaktiv de senaste dagarna, och det har fått bli så då jag har fått prioritera min arbetssituation just nu. Vi har precis gått tillbaks till arbetet efter en periods hemmaarbete och har inte haft samma energi och tillgång för att lägga upp inlägg som tar tid att arbeta fram.

Den här veckan har jag tagit tag i en stor uppgift på min arbetsplats och har behövt lägga mycket tid och energi på detta, och det är ett meningsfullt uppdrag som jag är enormt engagerad i, vilket har lett till att jag fokuserat på det just nu.

Det kommer att komma upp inlägg inom ett par dagar, men jag vill kunna lägga tanke och energi i att få det kvalitativt. Jag kommer inte att sluta uppdatera bloggen, däremot behöver jag bara ett par dagar att få iordning på saker och ting innan jag kan prioritera bloggen. Jag bedriver bloggen på min fritid, därav behöver vissa saker komma i första hand.

Har ni frågor eller funderingar så går det jättebra att lämna en kommentar så länge, jag svarar på alla kommentarer som kommer in!

Att sakna empati

Det här inlägget riktar sig inte mot NPF, utan är något som jag själv lever med och som jag har levt med i hela mitt liv – jag saknar empati. Att jag saknar empati betyder inte att jag inte bryr mig om mina medmänniskor, utan är något som jag inte kan sätta mig in i.

Ända sen barnsben har jag haft väldigt svårt att förstå hur andra människor känner. Jag vet inte om det beror på att jag som barn var tvungen att koppla bort mycket av mina känslor på grund av en destruktiv uppväxtmiljö, men det enda jag kan göra nu är att försöka, men det är svårt. Jag fått lära mig och utbilda mig i hur jag ska hantera situationer när andra människor i min omgivning genomgår lätta och svåra stunder i sina liv. Jag har lärt mig hur jag ska tala och framföra empati, men det är ingenting jag kan känna direkt i kroppen.

Ett exempel kan vara när någon genomgår sorg på grund av en bortgången anhörig. Jag kan verkligen inte sätta mig in i hur den personen känner, och framförallt inte om det inte är en gemensam anhörig. Jag får hela tiden försöka utveckla mitt stöd, försöka lyssna och finnas tillhands. Jag bryr mig, men jag kan inte koppla.

Jag kan däremot känna empati för mig själv. Jag känner alla känslor som många andra, svåra som bra stunder. Allt handlar om att jag som sagt inte kan koppla personen i frågas känslor till mina egna. Detta kan jag dock känna är skönt, för att jag inte lägger så mycket tyngd på mina egna axlar. Men samtidigt hade det varit skönt att kunna känna medlidande för andra människor.

Jag kan däremot uppleva att jag kan ta mig an andra personers känslor på ett annat sätt – att vara ett stöd. Jag tror att jag kan ta till mig mer situationer och samtal av flera personer, utan att påverkas speciellt negativt (bortsett från min ADHD och min brist på koncentration, men jag försöker verkligen att hålla fokus).

Min brist på empati kan jag känna gynnar sig i mitt arbete med människor, för att jag lätt kan släppa händelser när jag går hem från mitt arbete. Och med tanke på att jag har fått/får träna och utbilda mig i att föra dialoger vid olika situationer, så kan jag fortfarande hantera dessa när jag väl behöver ta mig an dessa med andra människor.

Att sakna empati betyder inte att jag är en elak person. Att sakna empati betyder inte att jag är sjuk. Att sakna empati betyder inte att jag inte bryr mig. Att sakna empati betyder inte att jag inte vill andra människor väl. Jag är en person som bryr mig väldigt mycket om människor och vill att alla ska må bra. Det är bara synd att jag själv inte kan känna känslorna som andra känner.

När jag delar en gemensam situation med en annan person har jag lättare att förstå den andra personens känslor. Delad glädje är dubble glädje. Delad sorg är dubbel sorg.

Checklistor

Checklistor är ett bra sätt för att få bättre struktur på vad som behöver kommas ihåg. Skola, arbete, daglig verksamhet, sysselsättning, fritid, handling, städning, möten… Listan kan göras lång på vad som behöver kommas ihåg. Och ibland kan det bli alldeles för mycket saker att komma ihåg, men vi alla är mänskliga och vi glömmer saker, vissa mer än andra – och det är okej!

Men det finns många olika sätt att försöka påminna sig på. Kalendrar av olika slag, checklistor, påminnelser i telefonen eller be någon annan att påminna. Kanske gör du en sång med alla saker som behöver göras? Det som funkar bäst funkar bäst. Ibland kan man få hjälp av till exempel en arbetsterapeut för att testa olika ”kom-ihåg metoder” för att hitta ett system som funkar bra för en själv.

Problemet för mig personligen är ofta att jag glömmer av mina påminnelse-metoder, och ja, det försvårar saken. Jag är själv mer av en analog ”påminnare” än en digital. Jag gillar känslan av att bocka av en lista eller att ta bort ett bildstöd från mitt städschema. Jag har olika metoder för olika saker. Jag har till exempel ett pictogramschema för min städning, när ett moment är klart så tar jag bort bilden som föreställer det momentet, t.ex. dammsuga. Sedan har jag en checklista (bifogar fil så ni kan ladda ned den) som jag bockar av saker jag ska göra under dagen.

Är jag iväg och gör saker använder jag mig av appen ”Google Keep”. I Google Keep kan man skriva checklistor och meddelanden, och det är som en ”post-it” funktion så att man kan dela upp dom olika listorna i olika färger. Den använder jag framförallt för mitt arbete.

Jag tänkte dela med mig av två checklistor som jag skapat i Canva. En lista är en ren, enkel checklista, medan den andra är uppbyggd i olika kategorier för veckan.

Virusattack

Ni kanske undrade vad som hände med bloggen igår när det plötsligt var fullt med konstig och olämplig reklam mitt från ingenstans? Det var så att bloggen blev virusattackerad av okänd anledning igår, och gick tyvärr inte att rädda. Viruset var för inrotat i systemet att jag inte hade möjlighet att rädda situationen.

Som tur var kunde jag smidigt exportera mina inlägg och sidor, så dom kom tillrätta igen. Skillnaden nu för er är bara att jag har ett nytt och enklare domännamn som jag är nöjd med, samt små förändringar i designen, men inte så stora.

Ber om ursäkt för strulet igår, men nu är det löst – tjoho!

Sömn, vad är det?

Jag blir så trött på mig själv ibland, framförallt när jag inte kan somna. Under ungefär en månads tid nu har jag lagt märke till att min sömn gått helt åt skogen. Dels lyckades jag vända lite på dygnet under några lediga dagar, och sedan när jag väl började arbeta hemifrån så har jag haft så svårt att somna.

Jag misstänker att det har att göra med att jag inte gör av med lika mycket energi när jag arbetar hemifrån, jag kommer inte ut på samma sätt och får inte så mycket stimulans i kroppen.

Imorgon börjar jag vid 08:00 och tänkte ta autism.se’s webbutbildning direkt på morgonen. Nu när vi arbetar hemifrån och inte kan träffa ungdomar (arbetar som fritidsledare på en fritidsgård) fysiskt så får vi ägna oss åt onlineverksamhet, självutbildning och framtidsplanering. Vem kunde tro att det skulle vara sån pest och pina att arbeta hemifrån? Inte jag i alla fall.

Och juste! Jag var ju hos psykiatrin idag för insättning av medicinen som jag ska börja med. Det var ett snabbt möte med lite hälsokontroller, så jag hade inte riktigt möjlighet att prata om annat, men jag tänkte kolla om jag har möjlighet att träffa en psykolog där för att prata om lite problematik som jag besitter. Men vi får se, snart ska jag träffa min specialistläkare för ett uppföljningsmöte igen så jag kanske väntar tills dess.

Tankar innan medicinering…

Idag ska jag till min behandlare på psykiatrin för medicininsättning. Jag har inte medicinerats för min ADHD på ungefär sju år eller varit inom psykiatrin sedan dess, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös eller lite orolig. Däremot är jag förväntansfull för att se vad medicineringen ger för effekt i mitt röriga hjärnkontor. Förhoppningsvis kan jag få lite sinnesro i hjärnan så fort vi hittat rätt dos och kombo – och som jag längtar!

Jag har varit hjärntrött så länge, så det går inte att beskriva det med ord. Jag håller bara tummarna på att jag slipper tråkiga biverkningar. Oftast går det ju över efter en period, men tålamodet hos mig är inte riktigt det bästa.

Jag ska jag även ta upp en del andra saker med min behandlare som är ett problem för mig. Jag kommer inte att prata om det så mycket ännu här på bloggen då jag inte vet hur processen kommer att se ut, men jag kommer att berätta det inom snar framtid.

Håll nu tummarna för mig är ni gulliga!

Idag fyller jag 27 år.

Då var det min tur att fylla år igen, för 27:e gången faktiskt. Det är konstigt när jag tänker tillbaks, jag har så mycket starka minnen från min barndom som egentligen kanske inte är så betydelsefulla. Men på något sätt har dom minnena ändå satt sig fast. Mitt korttidsminne må vara åt skogen, men långtidsminnet sitter bra (om man bortser från några år under mellan/högstadietiden som var ganska turbulenta i privatlivet).

Jag minns så väl en specifik händelse från min 10-årsdag. Jag fick ett födelsedagskort med en glad pingvin på som höll ett par färgglada ballonger, och på kortet stod det ”10” i stora skimrande siffror. Jag tänker tillbaks mycket på det kortet, var det kanske det som var det bästa på min 10-årsdag? Ingen aning, men det jag vet är att jag kan tänka tillbaks på mycket småsaker som kanske inte är dom ”största” sakerna för andra, som en radiostyrd bil eller liknande. Utan små saker som sätter spår och blir betydelsefulla, även fast dom varken representerar något positivt eller negativt.

Idag fyller jag 27 år, och jag har inte växt upp för fem öre.

En blogg om livet med NPF.

Hur börjar man ett blogginlägg på bästa sätt? Mjo, det har jag funderat på i ett par dagar nu, men inte riktigt veta hur jag ska komma igång med det. För ungefär 10 år sedan hade inte det varit några som helst problem för mig, för då var bloggandet en av mina största intressen, framförallt skapandet av designer och HTML-kodning. Men nu, näe. Härdsmälta i hjärnkontoret.

Hur som helst så är mitt namn Mathilda. Jag ska bli 27 år fyllda inom ett par fåtal dagar, och lever med ADHD. Jag fick min diagnos när jag var 18 år, och ju mer livet har rullat på desto mer problematik har framkommit ur min neuropsykiatriska funktionsnedsättning.

I den här bloggen vill jag inte bara dela med mig av sånt jag känner för för stunden, utan framförallt belysa hur det kan vara för mig att leva med en NPF-diagnos. För mig är det otroligt viktigt att andra personer som lever med NPF vet att det finns fler som lever i liknande situationer, och du är inte ensam. Bloggen riktar sig också till anhöriga och allmänheten som vill lära sig mer om NPF-diagnoser (framförallt ADHD).

Det var en liten introduktion av vad denna blogg kommer att innehålla. Jag kommer att lägga upp inlägg lite som jag känner för det till en början, då jag har väldigt lätt för att börja haka upp mig på något och känna att saker är ett tvång. Då skriver jag hellre när det kommer från hjärtat. Men skrollar du nedåt på bloggen kan du hitta en prenumerations-knapp där du kan få nya inlägg skickade till dig, så att du inte missar något som kanske kan vara dig intressant.

Ta hand om dig så länge!

En liten Mathilda med spring i benen får rivstarta bloggandet!